Under de senaste decennierna har en ansenlig mängd litteratur som behandlar de emotionella aspekterna av organisationer vuxit fram. Organisationer har studerats som platser där känslor som humor, glädje, erotik, ironi och cynism tar form och artikuleras. Sammantaget har den forskning som gjorts belyst de sociala och emotionella aspekterna av organisering och bidragit till en mer nyanserad förståelse av organisationer.

I detta sammanhang har också långtråkighet, som en känsla av tomhet och avsaknad av mening och riktning, sin plats. Tråkighet, som ennui, har beskrivits som en av de mer centrala aspekterna av moderniteten. Den är intimt sammanlänkad med rutiner, institutioner, och repetition – aspekter som är centrala i organisatoriska strukturer.

Tråkighet innebär ofta ett hot, genom att det innebär en känsla av tomhet och avsaknad av mening, och aktualiserar därmed frågor om makt. Organisationer strävar följaktligen efter att inte framstå som tråkiga, utan aktiverar ett antal strategier i syfte att hålla människor engagerade och fokuserade. Bland dessa finner vi strategin att framhålla organisationen som en plats att ”ha roligt”.

Detta område är strategiskt viktigt för forskare inom socialantropologi och organisationsteori, eftersom det direkt berör det sociala kontraktet mellan individ och organisation och lyfter fram frågor om subjektivitet och kontroll, och emotionella svar på organisatoriska och arbetsrelaterade begränsningar. Forskningen har hittills framförallt varit fokuserad på de positiva dimensionerna av våra känsloregister och mindre på de negativa, såsom avsaknad av motivation, långtråkighet och tristess. Det har hävdats att tråkighet och relaterade känslor utgör ett hot mot organisationers ledning, eftersom de riskerar att avleda de anställdas energi och fokus med lägre produktivitet och motståndsstrategier som följd. Vi menar att dessa aspekter av organisationers liv är underforskade och kräver mer uppmärksamhet.

Projektet involverar intervjuer med chefer på företag i Sverige och Frankrike. Vi använder oss också av olika typer av medier, som dokumentärer och fiktivt material som är relevanta för vårt syfte. Projektet bedrivs i samarbete mellan Christina Garsten och Hervé Laroche (ESCP, Paris) och har fått stöd av ESCP.