I ett nytt projekt, som finansieras av Vetenskapsrådet, kommer Susanna Alexius och Janet Vähämäki att ta reda på mer om aktuella tillitsmönster inom biståndet och vilka konsekvenser de får. Vem eller vad litar givare och biståndsmottagare på? Vad kan förklara dessa tillitsmönster och vilka konsekvenser får de för organiseringen av bistånd och dess resultat?

I den populära förvaltningsdebatten målas tillit ofta upp som ett alternativ till formell styrning, mätning och kontroll. Det har antagits att om vi bara minskar på formell styrning, regler och mätningar så förbättras förutsättningarna för tillit. Men detta är inte givet. Formell styrning, mätning och kontroll hämmar inte alltid tilliten. Alexius och Vähämäkis forskning indikerar att det faktiskt kan vara precis tvärtom.

I en studie om styrning och tillit i biståndsrelationer från 2020 framhåller de att formell styrning av klassisk NPM-karaktär uppfattas som en avgörande tillitskälla, särskilt för interorganisatoriska relationer på distans. Alexius & Vähämäki menar att detta kan hjälpa till att förklara både varför NPM dröjer sig kvar på många håll och varför det kan vara motiverat (läs EBA-rapporten In Proper Organization We Trust här: https://eba.se/wp-content/uploads/2020/10/In-Proper-Organization-we-Trust.pdf).

Något paradoxalt, givet de politiska ambitionerna om tillit ”bortom NPM”, är alltså att NPM-styrning verkar betraktas som en central tillitskälla. Men som så ofta i komplexa samhällsfrågor finns här en inbyggd värdekonflikt som kräver reflektion och omdöme. Värdet av överblick, jämförelse och snabba beslut som främjas av det rådande tillitsmönstret visar sig motverka den goda ambitionen om mångfald i biståndets organisering.

Trots goda intentioner i den svenska multiaktörspolicyn om att främja mångfald i biståndets organisering, och trots att vi har många olika organisationsformer representerade, pekar aktuell data på en ökad isomorfism, d v s likformighet, i hur biståndsprojekten organiseras. Aktörer från olika institutionella kontexter och domäner – föreningar, myndigheter, företag och forskningsorganisationer – blir alltmer lika varandra i sin organisering och generell managementkunskap visar sig vara en viktig gemensam nämnare.

Det nya VR-projektets övergripande syfte är att undersöka hur mångfaldsmålen i den svenska multiaktörspolicyn efterlevs i praktiken. När är särart ett mervärde också i praktiken? Metoden inbegriper en kombination av större enkätstudier och fokusgruppsintervjuer med intermediärer i olika aktörsgrupper, både de som verkar på distans (från Sverige) och de som verkar längre ner i det intermediära systemet, närmast slutmottagarna av biståndet (i Tanzania).

Susanna Alexius och Janet Vähämäkis ambition med det nya projektet är att utveckla fallstudieresultat från sitt tidigare VR-projekt om Besatt mätsyndrom i biståndet på en bredare population. Jämförelser kommer att göras mellan intermediärer i Sverige och intermediärer i ett utvecklingsland, för att undersöka om distans till fältet påverkar tillitsmönstrena. Projektet syftar också till att identifiera och studera variation och motstånd mot likriktning av biståndets organisering. Teori om tillit samt nyinstitutionell organisationsteori kommer att kombineras i analysen som ytterst syftar till att ta fram kunskap om hur mångfald i biståndets former och styrning kan säkras och försvaras.

Vilka är nycklarna till att våga lita mer på alternativa organisationslösningar och lokal kunskap och vad går annars förlorat?