Inom modern kognitionspsykologi är det idag en vedertagen uppfattning att det mänskliga omdömet ofta påverkas av det som kallas för ankringseffekter. Teorin om ankringseffekter avser en lutning eller snedvridning som uppstår i själva omdömesakten i förhållandet till ett givet siffervärde (”ankaret”).

Det första siffervärdet som förankras i individen – till exempel utropspriset på ett hus som en mäklare angivit eller den fängelsedom som en åklagare yrkat på i antal månader i fängelse – tenderar påfallande ofta att inverka på bedömningen av det som skall värderas.

Siffran bildar en kognitiv referenspunkt, kort sagt, ett mentalt ankare som i viss mån blir bestämmande för hur långt individen med hjälp av sin intuition kan komma att sträcka sina kommande uppskattningar. Detta betyder att när ankaret väl är satt, förefaller det nästintill naturligt för individen att justera sitt omdöme utifrån detta ankare.

Denna företeelse har ansetts problematisk på grund av den godtycklighet som den medför och som smyger sig in i omdömet och i förlängningen påverkar avgörande beslut (Tversky & Kahneman 1974).

I följande undersökning skall jag ta hjälp av teorin om ankringseffekter i en sociologisk studie om hur beredningsgrupper inom Vetenskapsrådet bedömer forskningsansökningar.

Eftersom det handlar om en organiserad bedömningskontext där individerna översätter sina kvalitativa omdömen till olika sifferbetyg, som de sedan jämför och justerar genom dialog, skall ankringseffekterna här i första hand studeras på gruppnivå.

Studien tar fasta på ett stort antal förankringar och justeringar som på olika sätt går in i varandra i kraft av den sociala interaktionen och som leder till att ankringseffekterna uppstår på ett aggregerat plan...

Läs rapporten (Score-rapport 2015:1 - pdf)