Janet Vähämäki, Ek dr i Företagsekonomi och Susanna Alexius, Docent i Företagsekonomi

Under det senaste decenniet har det ställts hårdare krav på att redovisa resultat samt att granska pengars användning i biståndsprojekt. Att känna till hur pengar används och kunna visa upp vilka resultat t ex en biståndsverksamhet levererar är givetvis viktigt, både för att förbättra verksamheten men också för att bibehålla trovärdigheten för biståndet. Forskning har emellertid visat att det även finns en baksida med mätningar och redovisning. En oönskad konsekvens har beskrivits av Natsios (2010) som myntat begreppet ”besatt mätsyndrom” (obsessive measurement disorder). Begreppet pekar på att kraven på redovisningsbara resultat i biståndet ibland kan bli kontraproduktivt om organisationen blir alltför upptagen med själva mätningarna och tappar fokus på biståndsarbetet i sig. Typiskt för detta syndrom är att mätningar uppfattas som ett mål i sig, snarare än som ett medel för att nå underliggande effekter, som inom biståndet t ex kan vara minskad mödradödlighet eller ökad läskunnighet.

Detta projekt syftar till att öka förståelsen för varför krav på resultatmätning i vissa situationer tycks hindra och i andra lägen kan stödja biståndsarbetet. Projektet vill särskilt förklara hur fenomenet ”besatt mätsyndrom” uppstår och hur det kan förebyggas, genom att diskutera var, när och hur det uppstår och vad som kan hindra en sådan negativ utveckling till förmån för konstruktivt lärande.

En viktig utgångspunkt för studiens design är att bistånd ofta förmedlas i ”biståndskedjor” med olika så kallade ”intermediärer” som kan vara såväl myndigheter som föreningar, företag eller forskningsinstitut vilka samverkar i en kedja från t ex en statlig finansiär som Sida till de slutliga mottagarna av biståndet. Ett centralt, men hittills understuderat kännetecken för intermediären är dess dubbla roller där de flesta intermediärer är både givare och mottagare, både granskare och granskad. Som mottagare tolkar de vilka krav de behöver uppfylla för att erhålla finansiering. Som givare reglerar de vad nästa led behöver göra för att erhålla medlen. Nästa led i kedjan gör likadant. Det är väl känt att kontroll ofta föder mer kontroll. Det finns därför en risk att en organisation som upplever sig bli alltför hårt kontrollerad av sin givare väljer att kontrollera nästkommande led än hårdare. Forskning har dock visat att medarbetare i organisationer, trots ett starkt yttre gransknings- och mätningstryck, ibland “struntar i” nya krav och fortsätter att bedriva biståndsarbete som tidigare. Studier vittnar också om att medarbetare efter en tids anpassning lär sig att hantera kraven så att de upplevs stödja lärandet och utvecklingen mot ett effektivt bistånd.

Det empiriska underlaget utgörs av fyra biståndskedjor som alla utgår från Sida, men som skiljer sig åt gällande medverkande intermediärer. Genom dokumentstudier och intervjuer kommer vi att studera hur resultatredovisnings- och andra kontrollkrav kopplade till biståndsarbetet översätts och hanteras genom biståndskedjan.

Projektet har beviljats ett tre-årigt anslag från Vetenskapsrådet med början 2018. Projektet har också beviljats ”seed money” medel från Stockholms Universitet för vidare utveckling av projektidéen.

Janet Vähämäki och Susanna Alexius är de huvudsakliga forskarna inom projektet. Till projektet knyts också ett forskningsråd bestående av Göran Sundström (Statsvetenskapliga Institutionen, SU), Kristina Tamm-Hallström (HHS) och Joakim Molander (Sida och IDEA) samt representanter från de olika biståndskedjorna.